...det skulle göra så ont att hämta en låda med aska. Tårarna kom på en gång, usch!!! Veterinären var sen så det stod två till hundägare o väntade, båda känner jag dessutom. Den ena av dem ville prata då jag inte sett henne på flera år, men jag orkade inte. Hon måste undrat vad det var för fel när jag bara hopapde in i bilen, men jag får väl förklara nästa gång vi ses...om hundra år =) Är dock glad att jag inte tog mig i kragen (under förmiddan) för att se om jag kunde hälsa på grannen till veterinären...för det hade jag verkligen inte orkat med.

Nu är ordningen återställd o just nu har jag Dollar i sorummet, på vårt skåp. Där får han stå tills vi vet en permanent plats åt honom...