Fast just idag har jag mest haft en skitdag!

 

Jag är otroligt glad för att min man känner mig så bra, att han fixar å grejar bakom min rygg för att jag ska få det stöd jag egentligen vill ha, men inte frågar efter. För hur mycke än folk målar upp mig som stark, så har även jag mina svåra stunder då jag oxå behöver stöd.

 

Många negativa saker får jag höra om mig själv, men idag kände jag mig varken stark eller girig! Jag ville inte åka med det syfte som resan idag innebar, jag ville åka o krama om min morfar som jag aldrig mer kommer att få göra. Att åka dit å titta på sådant jag vill ha av hans saker var jobbigt, jag vill ju bara ha honom som person!!

 

Men livet ger en ibland inget val o efter natt av sömnlöshet valde min man att ta ledigt för att följa med, han visste att tårarna skulle komma... Han frågade inget, hade inte ens några idéer på saker som kunde vara "bra-att-ha" utan lät mig gå där i huset o titta å ta farväl även om jag säkert komma åka till huset fler gånger.

 

Jag hittade kort å ångrade att jag inte frågat mer om hans ungdomsår, tiden i Finland, ja lärt känna honom som person. Vetat vem som var på korten, tiden med mormor även om jag inte för en dag har saknat henne sen hon somnade in, men han älskade henne o levde många många år med henne å jag älskade honom otroligt mycke o hade gärna vetat mer om honom....

 

Livet går vidare, men inte just idag!! Idag känner jag mig lika lycklig å stark som den dagen jag fick veta att morfar för alltid somnat in....