Jag har skrivit det här innan han är borta, för när det väl har hänt så kommer jag inte orka...jag vet det =( Det har varit ett otroligt svårt beslut o tårarna rinner, hela tiden. Stackars Dollar undrar vad det är som är fel, jag som bara ville ge honom en sista bra dag. Tjejerna är hos syster vilket betyder mycket för mig. Jag ville ha Dollar för mig själv....

Han är inte jättegammal, jag vet...han är inte jättesjuk, jag vet...han är glad, jag vet...inte så påverkad av smärta, jag vet... han skulle säkert leva många år till, jag vet...det finns läkemedel som hjälper till en dräglig ålderdom, jag vet!!! JAG VET JAG VET JAG VET!!! Men jag vet oxå att jag o maken tog ett beslut för många år sen att vi ville ge Dollar (eller vilken hund som helst) ett värdigt liv, ett liv med glädje o ork...ett liv med energi o utan smärta...Att låta Dollar fortsätta leva innebär att han lever för våran skull, inte för sin egen. Han orkar inte springa längre, eller orkar...jo det gör han lite grann men han får ont o blir stel. Hans syn har försämrats, hans allmänhälsa är sämre, han sover merdelen av dagen, matproblem/viktproblem, han vill inte busa med tjejerna längre, å nåe knas är det med hans höft/bakparti....osv osv...vad är det för liv vi erbjuder?!

Jag vet att det kan upplevas provokativt att ta bort honom så här tidigt i livet, men han är drygt 10 år...ingen ungdom längre. I det här läget är det lätt att måla upp att allt varit bra, att han varit en snäll o underbar hund....å det har han varit, han har gett oss mycke - en helt outtömlig kärlek till oss, otroligt snäll o trogen, foglig - men det har oxå varit många hårda ord, mycket utmaningar på ledarskapet (särskilt i början) å fostran, mattjuverier å andra olater....men det är vår familjemedlem o han har bott här i många år....

VÄRLDENS BÄSTA DOLLAR FINNS INTE LÄNGRE
RIP Dollar - älskad å saknad....
Om bara tårarna ville sluta rinna.....att det kan göra så ont........