Att mista någon
Ett dåligt december måste jag säga. Många dödsfall av folk jag vet vilka det är, eller som det senaste som var min älskade morfar...
En av de tre som gått bort andra halvan av december var enbart en jag visste vem det var, men som jag egentligen inte kände...men det känns ändå! En annan av dem var en otroligt bra vän, som jag förvisso inte umgåtts med de senaste åren (ganska många egentligen) men som jag upplevt så mycke med. Vi har gjort så mycke genom åren vi umgicks å han var alltid glad o trevlig :) Tyckte det var synd att han fick somna in, men mest synd om hans barn som är i A:s ålder...
Sen har vi min morfar, jag kommer inte skriva ett så fint inlägg som min syster gjort, men han är mig minst lika saknad. Att förlora någon man känner, släkt eller vän, är tungt. Något som är avgörande för hur tungt det blir beror på relationen man har, å då menar jag inte att det ska vara blodsband eller en bra vän eller så...utan det här andra, vart man har varandra o vad man betyder för varann. En person har inte en särskilt plats i hjärtat bara för att det ex är ens släkt.
För mig har min morfar, min farmor o min farfar haft en stor del av mitt hjärta o de har alla betytt otroligt mycke för mig genom livet. Med åren har de somnat in o jag har sakta fått lära mig leva utan dem. För mig har det inte handlat om hur bra kontakt man haft eller hur ofta, utan mest om vad de betytt för just mig. Nu ska jag lära mig leva utan min morfar, som alltid varit något särskilt...både han, hans hem o hans hemtrakt har varit mitt ankare å nu har jag helt plötsligt mist min anknytning till det jag i mitt hjärta känt som "hemma" trots att jag inte bott i Dalarna på så ofantligt många år...
Livet går vidare å jag vet att en annan dag känns allt bättre, men just nu känns det sååå långt bort!!
Kommentarer
Trackback
