Ska i sakta mak ge mig ut på en morronsväng med vovvarna. Vet inte hur det kommer gå, men de behöver ju kissa så enkelt är det. Får gå ner på gärdet å då är ju fördelen att de kan springa runt själva å trots att jag inte går särskilt mycke så får de det de behöver....

Hade hoppats på att medicinen skulle göra underverk, men det bidde inte många timmars sömn inatt. Dels gör det ont av sig själv, dels gör det alltid så sabla ont efter undersökning å dels far tankarna åt alla möjliga håll...

Men i allt det dåliga så finns lite positivt... Min vänstra äggstock verkar ha tagit på sig ansvaret som egentligen båda sidorna ska sköta, så det upplever sjukvården som positivt... Å på sitt vis har cystan krympit, fast åt fel håll. Jag fick för mig vid förra kontrollen att den var 8x8 cm, men tydligen var den 5,5x8...nu är den 6x6,5 vilket innebär att den blivit kortare men tjockare å det är tjockleken jag känner... Så det är positivt att den blivit kortare, men för min del hade det varit bättre om den blivit smalare, vilket hade innebärt mindre ont för mig... MEN det finns nåe positivt för mig att den blitt kortare, har jag tur så räcker det att punktera dem, vilket då innebär enbart titthålsoperation, men samtidigt så kan jag bli väckt ur narkosen med att få veta att äggstocken är borta. Det i sig är en oroande känsla för jag vet inte vilket jag ska ställa in mig på, kort eller lång återhämtning? Vilket i sin tur innebär kort eller lång sjukskrivning...

Tankarna är många o min läkare hade stort tålamod med alla mina frågor. Frågorna är dock lika många till i dag o jag känner att egentligen vet jag inte ett dugg om vad som ska hända framöver. Har bett om att både få prata med narkosläkaren o opererande läkare i förväg, inte för att det är de två sakerna som oroar mig mest...men det verkar vara  det hjälp de enklast kan erbjuda.

Jag vill veta vad som händer sen, efter operation. Vad säger kroppen om det som händer...vad säger hjärnan?? Ingen fara, säger läkarna...det kommer nog inte märkas så mycke! Hmmm, det där nog gillar inte jag...vaddå nog?!?! Jag läser på nätet, jag hör andra prata om liknande å inser att reaktionerna på både kropp å själ är otroligt olika. Vart hamnar jag?? Jag vet att ingen vet det nu, men det är tungt att inte veta...tårarna finns där hela tiden!! Ack vad jag hatar dessa tårar...bröt ihop hos läkaren som bidde chockad över min ärlighet i smärtan jag har, nåe jag undanhållit dem tidigare trots att jag fått medicin å rekommenderad vila, samt erbjuden heltidssjukskrivning. Nånstans trodde de inte att det var så "farligt" när jag mest hela tiden nekat operation då jag tyckt att det varit hanterbart med smärtan jag haft (iallafall enligt vad jag sagt)...

Sist jag var in så skulle jag sättas upp på kommande operation, men inte så att det var akut utan det skrevs in att när jag sökte så var det akut. Inget jag bett om utan tydligen deras bedömning. Kanske därför som allt blev så akut nu när jag väl sökte, vad vet jag...

Jag ska vara hemma idag...eller ja jag ska ju tillbaka till sjukhuset på eftermiddan, men annars ska jag vara hemma o ta det lugnt. De ville att jag åtminstone skulle vara hemma veckan ut, men jag tror att det inte hjälper ett dugg!! Bara jag kan känna att medicinen gör lite nytta så beger jag mig till jobbet igen :)

Nu ska jag ut i solen, men tror inte det är nån större värme än...sen får vi se vad som händer :)