Haft en bra dag på klubben. Tiden gick fort, så fort...trevligt sällskap bidrog massor :) Har dessutom kommit fram till en ny maträtt som kan ätas mellan varven å senare ska jag proväta brödet så kanske jag får tigga till mig recept på annat bröd oxå, alltid trevligt att förnya sig!!

Sovit dåligt inatt å egentligen var det nog inte den smartaste idén att vara närvarande på klubben hela dan, men det känns inte heller som om jag kan ligga i sängen å vara döende, eller iallafall känna mig halvvägs dit!! Jag hoppas att det vänder snart, de närmaste dagarna eller så för annars...ja vad gör jag annars???

När jag "klubbat" färdigt så åkte jag för att hämta A...fast med en glömd mobil så bidde det inte som planerat o jag fick sitta i bilen o köra i en å en helv timme helt i onödan!! I vanliga fall så hade jag säkert blitt irriterad, men inte rosenrasande som nu. Jag hatar dessa känslostormar som ligger å pyr hela tiden, livet känns så kaotiskt o jag har två lägen som dominerar - ilska å gråt...tur att jag är duktig på att hålla band på mig (oftast!!)... Kanske vore enklast att lägga mig i sängen o dra täcket över huvudet ändå... Tur jag har min vän, som får rycka in i tid o otid...eller jag har ju många vänner men vissa ger mer stöd än andra!! Tack för smset, vi kan säkert få till nåe :)

Ja när jag ändå är upprörd är det väl lika bra att skriva om mitt liv det senaste året...
Efter att fått medicin, varit hemma två veckor o egentligen inte kände mig ett dugg bättre gick jag tillbaka o jobbade. Heltid dessutom, men det funkade... Skulle bli kallad på kontroll efter 2-3 månader för att se att allt gick som tänkt. Våren var tung o jag hade ont, mest på höger men även vänster kändes av mellan varven. På kollen, som inte blev av förrän 4 månader efter, visade det sig att de inte alls blivit mindre som man räknat med utan större, minns inte måtten nu. Däremot var de lika hoppfulla som vid förra besöket o sa att det kunde bli så innan en vändning, antingen skulle de krympa lite i taget eller spricka. Skulle bli kallad efter sommaren igen, bara för att se att allt gick som det skulle. I maj var jag sjukskriven en vecka för jag kom inte ur sängen mer än absoluta nödvändiga. Då det inte kändes akut o dessutom gick över så sökte jag aldrig sjukvården, jag visste ju att smärtan berodde på skiten där nere...

I augusti, lagom vid skolstart, var det dax igen för kontroll. Till läkarens stora fasa hade de växt ännu mera, eller ja den på höger för på vänster så såg den ganska ok ut...något mindre än tidigare. En trevlig läkare som förklarade de nya "villkoren", att kanske behöva acceptera att de var permanenta!! Ett hårt slag när jag tyckte att allt annat runtomkring var så bra, med nytt jobb å hoppfull :) Läkaren ville iallafall att jag funderade på att de skulle behövas tas bort med tiden, då de påverkade mitt liv eller när sjukvården sa att de blivit för stora. De hade redan påverkat mitt liv sen de upptäcktes, eller ja egentligen ett halvår innan men det förstod jag ju inte förrän senare...men envis som jag är (eller vad man nu kan kalla det) så var jag inte ärlig å sa hur de påverkade mig, eller ens att de påverkade mitt vardagliga liv...

Hösten, ja hösten blev inte som jag hoppades på å jag vände o vred på det läkaren sagt åt mig - att det var enklast för mitt eget psyke att själv komma fram till beslutet om operation. Jag ville inte fundera på det beslutet, blundade för det...eller nåe...så dålig kände jag mig inte, eller??