Ja det har redan gått en vecka sen jag skrev ett inlägg...en helvetisk vecka som jag gärna hade varit utan!! Vem sjutton sa att en titthålsoperation var enkel?!?! Eller varför trodde jag på det, på nåe vis... På de senaste två veckorna har jag tillbringat fem dagar på sjukhuset, allt från några timmar till övernattning. Känns som om mitt liv utspelas där, att jag inget eget liv har längre...skitjobbigt!!

När jag förra veckan fick ny medicin så var jag så hoppfull, på många vis :) Ett hopp av att snart skulle det vara bra fanns i mitt innre, men nu i efterhand...ja det var en illusion helt enkelt!! Jag hade hoppats på en påsk då jag till o med skulle kunna inta lite alkohol efter flera månader av dessa förbannade tabletter... Istället får jag en helg av smärta o feber, som slutar med en inläggning...

Inläggningen struntade jag i, bad att få åka hem å det fick jag - förvisso med restrektioner! Så från måndag när vi vaknade till tisdag eftermiddag tillbringades på sjukhuset, förutom några timmars sömn på natten... Proverna de tog visade på infektion, men de kan inte riktigt lokalisera orsaken...så efter två dagar på lasarett så är jag hemskickad med två olika antibiotika samt tre olika värktabletter, totalt intas 15 stycken tabletter per dag plus två jag kan ta under nattetid när det behövs. R sa att jag snart blir tablettmissbrukare, skämt å sido...

En medicin gör att jag inte låt solljus (kvittar med tanke på vädret), en gör att andningen kollapsar vid intag av alkohol o en annan gör att jag mår illa, får huvudvärk o spyr om jag tar alkohol...tror de verkligen att man vill dricka alkohol när kroppen inte mår bra?!

Jag är sååå trött på det här nu... När man är frisk vill man tusen saker, men när man är sjuk vill man bara en - att bli frisk!! Jag vill tillbaka till jobbet, jag saknar personal o elever å absolut min lilla stjärna! Jag vill städa huset, gå promenader med vovvarna, fixa å greja - det är ju vår :) Men det kommer...nästa vecka tror jag det känns bättre, både i kroppen å knoppen. Från början trodde jag om några dagar, men nu har jag inte målet så nära...fast pencillinet borde göra nytta snrt tycker jag...

Vi har överlevt påsken iallafall. På skärtorsdan fick vi besök av syster, svåger å lilla busen, på fredan var vi en sväng till svärmor på påsklunch, på lördan fick vi hit R:s barndomskamrat med familj o på söndagen grattades familjens äldste son som fyllde 24 år...det hände nåe varje dag, men det var å andra sidan enbart några timmar jag orkade med per tillfälle. Ett av de största dilemman jag har är att jag inte kan sitta mer än en liten stund å till slut säger kroppen ifrån o jag orkar inte då det strålar ut åt än det ena å än det andra hållet så kroppen känns som en säck potatis :) Det är inte lätt när knoppen är rastlös å kroppen inge orkar...