Undrar
Man säger att man uppfattar människor på olika vis - vissa som starka o andra som svaga, vissa som ledare o andra som jönsar som bara hänger med....ja helt enkelt på olika vis, det gäller alla. Å jag undrar vad jag utstrålar då jag tydligen uppfattas som så stark, självgående...ja helt enkelt sånna egenskaper. Men även jag brister, även jag är vek i olika situationer, även jag orkar inte allt, även jag...ja vad ska jag säga?? Jag är bara människa; någons mamma, någons dotter, någons partner, någons vän, någons stöd, någons.....Även jag söker råd o hjälp, men jag vet en brist jag har - att fråga om hjälp, att visa mig vek.... Det är en stor brist o livet har lärt mig att ta hand om mig själv, att klara ut saker o ting på egen hand....
Att vara tonårsförälder är inte lätt (det vet alla som är/varit det), att ha dina o mina barn skapar ibland speciella situationer (alla som har det så vet det), att ha en partner är en ständigt förändrad relation med en annan människa - det finns bra o dåliga perioder (alla som varit ihop med nån vet det)....samhället är uppbyggt utifrån att man i en familj ska vara två arbetande vuxna, men när det inte är så ja då får familjen ekonomiska problem (alla som inte har två arbetande i familjen vet hur det är) - det går att fortsätta i oändlighet.... Som alla andra har jag kriser i förhållandet med partnern, även jag är hatad av tonåringen (ex när alla andra får utom min...), jag har studerat, R varit sjukskriven till o från under 11 års tid, hur ser en sån ekonomi ut tror ni??
Så vad är det som avgör att man uppfattas på särskilda sätt?? Jag undrar vad det är.... För jag känner inte att jag uppfattas som det faktiskt är. Livet är tungt, även för mig - många gånger. Jag saknar nära o kära, men om inte jag har tid för dem så kan jag inte kräva att de ska ha tid för mig - å tvärtom...
Jag vet att livet känns som skit för att vi tagit bort Dollar, jag vet att när det här har stillat sig är det lättare att se allt från en positivare sida...men jag är så förbannat trött på att uppfattas som en självgående individ utan närmare känslor för annat o andra o utan problem!!!
Att vara tonårsförälder är inte lätt (det vet alla som är/varit det), att ha dina o mina barn skapar ibland speciella situationer (alla som har det så vet det), att ha en partner är en ständigt förändrad relation med en annan människa - det finns bra o dåliga perioder (alla som varit ihop med nån vet det)....samhället är uppbyggt utifrån att man i en familj ska vara två arbetande vuxna, men när det inte är så ja då får familjen ekonomiska problem (alla som inte har två arbetande i familjen vet hur det är) - det går att fortsätta i oändlighet.... Som alla andra har jag kriser i förhållandet med partnern, även jag är hatad av tonåringen (ex när alla andra får utom min...), jag har studerat, R varit sjukskriven till o från under 11 års tid, hur ser en sån ekonomi ut tror ni??
Så vad är det som avgör att man uppfattas på särskilda sätt?? Jag undrar vad det är.... För jag känner inte att jag uppfattas som det faktiskt är. Livet är tungt, även för mig - många gånger. Jag saknar nära o kära, men om inte jag har tid för dem så kan jag inte kräva att de ska ha tid för mig - å tvärtom...
Jag vet att livet känns som skit för att vi tagit bort Dollar, jag vet att när det här har stillat sig är det lättare att se allt från en positivare sida...men jag är så förbannat trött på att uppfattas som en självgående individ utan närmare känslor för annat o andra o utan problem!!!
Kommentarer
Trackback
